Men om du vill, får du stanna kvar, för jag har fått nog av ensamheten...

   Linnea Henriksson sätter ord på hur jobbigt det kan vara att vara ensam, lite så känner jag för jämnan men extra mycket nu när julen nalkas. Den högtid man ska umgås med vänner och familj. Men det är extra svårt när ens familjesituation, eller i alla fall min familjesituation ser ut som den gör och pga det så har jag väldigt lätt för att dra mig undan och krypa tillbaka in i mitt skal bakom betongmuren jag sakta bygger upp igen.   Denna julen kommer nog vara extra jobbig med tanke på alla förändringar som hänt under året. Om jag ska vara ärlig så trodde jag inte att detta året skulle bli så här när jag firade in den på en strand långt borta från alla bekymmer, men även där vaggade livet in mig i en falsk trygghet.

   Jag har full förståelse för om dom få som läser mina inlägg här kommer sluta nu med tanke på alla deppiga inlägg, men om man vill veta hur jag mår på riktigt så är det bara att läsa här, för det är inte ofta jag erkänner hur jag mår på riktigt om ni frågar mig, jag skäms nog för att erkänna det, för jag har alltid varit mån om att fråga och se till att alla i min närhet mår bra, men oftast inte brytt mig ett dugg om hur jag själv mår, jag vet att det inte är ett bra beteende, men det är väldigt svårt att sluta med något man håll på med i hela sitt liv. Så stämningen här kommer nog inte vara så munter...

Lova mig inget du lovat förut...

   Har hittat ytterligare en låt som grabbade tag om mig och ruskade om mig rejält. En sån där låt som gjorde att det skar till i hjärtat och som får en att tro att den är skriven bara för mig.

Ödets ironi

Ännu en kväll där jag inser vilket hårt spratt livet spelar mig just nu...

Söndagsbakning

   För några veckor sen lovade jag Simona och Vanessa att jag skulle baka en banankaka o bjuda på och idag tog jag tag i saken. Kände att jag inte kunde skjuta upp på det längre, så det var bara att slänga ihop alla ingredienser o vänta på att kakan skulle gräddas klart. Så imorn blir det gofika i magasin 5.

And you have broken every single fucking rule and I have loved you like a fool...

   Tänk att en låt kan beskriva hur ens situation är och har varit. Det är inte ofta man hittar dom, men när man väl gör det så återupplever man allt igen. Denna låt hittade jag i somras men återupplevde en massa saker när jag lyssnade på den på väg hem ikväll...

   

I'm not the prettiest you've ever seen, but I have my moments. I can get a little drunk, I get into all the don'ts, but on good days I am charming as fuck.

   Äntligen, ikväll firar jag steget in i vuxenvärlden. Du som vill fira med mig kommer till tiki room och kan dyningen ikväll kan vi fira n annan dag också! 

Puss!   

LDN

   Kanske dags att skriva lite om hur det var i London. Jag åkte ju dit för att hänga och umgås med Laura, men som vanligt så kom något i vägen. Denna gången var det Manchester. Det visade sig att hon ev. skulle vara tvungen att åka dit samma dag som jag landade, så hux flux hade jag ingenstans att sova, tack o lov så kom Lee till min undsättning och jag fick sova där första natten.
   Andra dagen gjorde jag inte så mycket, tog en sovmorgon, vilket var skönt. Hela dagen spenderades på Portabello road och sen på kvällen så satt jag o sippade på cocktails i en skybar, mycket trevligt men eftersom jag skulle upp hyffsat tidigt på söndagen så blev det inte så sent.

   Det var min lilla superkorta weekend, haha. Nästa gång jag flyger över ska jag fan se till ganska gott i förväg att Fröken Hearsum är hemma!





     I figured out it was time to write a little something something about my short weekend to London. Since Laura had to go to Manchester the same night that I came over, Lee rescued me so I stayed at his Place the first night. I spent my whole Saturday on Portabello Road and absolutely loved it and in the evening I went to a Skybar and sipped some cocktails. On Sunday it was time to fly back o Sweden, but I had I lovely time and the next time I fly over I'm gonna make sure that Miss Hearsum is available

Happy birthday to me!

   Idag händer det, jag fyller jämt! Jag har nu funnits i hela 30 år. Herre min ge vad tiden går fort, känner mig ju fortfarande bara som 25. Har inga direkta planer för denna veckan, utan jag tänker se vad andra har för planer för mig, än så länge så är dom inte så många, haha. Så du som känner för att överraska mig, gört!






   Its my birthday. It feels kinda weird to turn 30, since it was just yesterday I turned 25, so time really flys buy.

You know what this mean...

London here I come!

Zombien...

   Jag är så trött, så trött. Känns som att jag går runt i en mental dimma just nu, ganska passande att det även är dimma ute imorse.

Äntligen fredag

   Om exakt 44  min tar jag helg, vilket känns skönt. Om jag ska vara ärlig så har jag typ inga planer alls förutom fotboll på söndag, är det fint vänder så ska jag nog försöka promenera runt lite i stan o bara njuta och vara. Kommer dessutom hänga med Leo hela helgen eftersom Anna åkt till Köpenhamn, Leo är förövrigt henens katt, ingen dude.

   Annars så trivs jag väldigt bra i Bandhagen, även om jag känner mig så sjukt ograciös när jag ska klättra upp i sängen på kvällarna...

I know I'm not the only one...

   Någon som lyckas sätta text och toner till hur mitt år är och varit är det Sam Smith. Jag känner verkligen igen mig i alla hans texter, dom ger mig tröst och värme. Han lyckas förmedla nästan alla känslor jag känt och fortfarande känner under detta året, vilket är lite sjukt.

"I have loved you for many years
Maybe I am just not enough
You've made me realize my deepest fear
By lying and tearing us up"

Konsten att...

...dra sig ur i sista stund.

   Min ide om lugg gick inte hem hos min frisör. Hon är inte lika äventyrlig som min gamla frisör var, men hon är otroligt uppriktig och säger ifrån om jag kommer med en ide som hon inte tror på, vilket jag är väldigt tacksam för. Så nu springer jag runt i min vanliga frisyr, dvs långt, långt lååångt med snedlugg.

   Annars har det inte hänt så mycket, förutom att jag åter igen flyttat. Men nu tar det ett tag innan jag måste flytta på mig nästa gång, vilket känns skönt. Har t.o.m packat upp saker ur kartongerna och boat in mig lite.

   Känner att jag måste bli bättre på att uppdatera här igen. Ganska skönt att ha en plattform att skriva av sig på, kan ju inte sitta och prata med mig själv hela tiden.

Kanske dags...

...för lugg.

   Det har åter igen blivit dags att trimma barret och som vanligt vet jag inte vad jag ska hitta på för skoj. Har varit sugen på lugg ett tag nu, så det kanske får bli så. Kanske en lugg som man kan variera genom att bara dra åt sidan dom dagarna jag inte orkar fixa till den, läs dagarna det är extra svårt att kliva upp ur sängen. För den som vill ta en liten tripp längs memory lane så hade jag lugg för ganska många år sen o trivdes ganska bra, tills jag tröttnade vill säga. Så om ni ser någon ruffsig frisyr som liknar dessa på stan i framtiden så kanske det är jag!

Bild1, Bild2, Bild3

Livet i en kappsäck...

   Jag har återigen flyttat. Nu bor jag för tillfället hos Anna. Här kommer jag stanna tills september innan det bär av till Bandhagen. Efter att ha burit och packat ihop mitt lilla liv i ex antal kartonger så känner jag just nu att jag aldrig mer vill flytta, inte just nu iaf.

   Annars är livet ganska bra, har egentligen inte så mycket att skriva om förutom att jag äntligen sakta men säkert börjar trivas med mig själv igen och mår bra i att bara vara jag. Jag tar livet en dag i taget och njuter till fullo av allt jag får uppleva, alla nya vänskaper och det dagen ger mig.








   So I've moved again. Right now I live with my friend and her cat, which is kinda fun to be honest.

  I don't have anything new to write about, just wanted to let you know that I'm still alive and kicking. I'm starting to feel better as well. I'm slowly starting to enjoy life again and all the new friendship that this summer has brought me.

Den lilla korta är tillbaka!

   Kanske dags att börja uppdatera här igen, var ju ett tag sen sist av ganska förståliga skäl. Tyvärr så har det ju inte hänt så mycket sen sist, så inga direkta nyheter eller pressmedelanden att dela med mig av. Vet egentligen inte vad jag ska skriva om, så hit me med förslag!

Att inte ha en pappa...

   Jag har ingen pappa, eller jo jag har en rent kroppsligt och fysiskt, men jag har valt att säga upp kontakten med honom, detta skedde för cirka 3,5 år sedan och det var just då ett väldigt skönt beslut.

   Jag har inte pratat med min pappa under denna period eller jo det har jag visst, mailade honom och sa att min "farfar" hade gått bort och vem han kunde vända sig till, men that's it.
   Han har försökt ta kontakt med mig, men jag har valt att inte svara på det, för att jag vet att om man sträcker ut ett finger till honom så tar han hela handen och så är vi tillbaka på rutan ett, han inser inte vad han gjort för fel osv.
   Anledningen till att jag sa upp kontaken är för att han satte mig i en ganska svår skuldsits och hade jag inte varit tillsammans med A under denna period så hade jag nog hamnat i en personlig konkurs. Han gjorde något som ingen förälder ska utsätta sina barn för, något oförlåtligt. Hela min uppväxt har handlat om pengar, att vi ska spara pengar för att kunna åka iväg över jul o nyår, för att jag ska kunna åka och hälsa på mamma osv. Jag fick inte ens behålla hela mitt studiebidrag. Så fort han haft en chans att få några kronor av mig så har han tagit den. Jag kände då att det var lugnt, det är klart att jag hjälper min pappa om jag har pengar och kan. Så här i efter hand inser jag att detta är fel, ett barn ska inte behöva låna ut pengar till sina föräldrar innan man ens hunnit fylla 18 (jag har inte fått tillbaka en enda krona). Pappa brukade ofta ringa och beklaga sig och be mig sätta in lite pengar på hans konto, självklart gjorde jag detta. Jag visste att så fort det stod pappa på mobildisplayen så skulle den frågan komma, det blev en del av vardagen. Jag har haft föräldrarollen i våran relation och han har varit barnet.

   Han har lämnat mig i sticket så många gånger, jag har lämnat honom i sticket 1 gång och det fick jag minsann veta, jag hade inte råd att bo kvar i hans lägenhet och betala en hyra på 9000 med min lilla media lön, så jag valde att flytta hem till en kompis, han vägrade släppa detta och tyckte att jag hade svikit honom. Idag inser jag att detta var mitt första steg till att bli fri från honom, lättnaden i mina gudföräldrars ansikten när jag berättade att jag hade flyttat därifrån var enorm, lika enorm som sorgsenheten och medlidandet jag såg när jag berättade att jag brutit med pappa.

   Beslutet att bryta upp från pappa är ett av dom bästa besluten jag någonsin tagit. Visst det har varit svårt ibland, svårt att inte ha någon att prata med, som känner mig utan o innan och som alltid no matter what står på min sida, den personen saknar jag, men det var länge sen jag hade en sån fadersgestalt i mitt liv. Detta har gjort att jag slutit mig i mitt skal och har svårt att lita på folk, men eftersom jag är som en öppen bok så kan folk i min närhet ofta se på mig när något är fel eller om jag är ledsen, vilket inte alltid vart bra. Jag är inte van att visa mig sårbar eftersom jag under hela min uppväxt hålt tankar och känslor inom mig, när bägaren rinner över så rinner den över med råge. Det är inte bra jag vet, men har man vuxit upp utan någon att prata ut med  så blir man så inåtvänd, man vågar inte dela med sig av sina känslor med någon, man vill inte visa sig svag, man vill framför allt inte vara någons börda.

I guess I'm pretty fucked up...

Hur läker man sår som aldrig ens börjat läka?

   Sår som inte har läkt går inte att riva upp, man gör dom bara djupare. Det är där minnena sätter sig, både bra och dåliga. Min kropp, hjärna och framför allt hjärtat är fulla av sår och ärr som ännu inte läkt. Jag jobbar hårt för att dom ska läka, men just nu när jag öppnat upp mig totalt så är det ännu svårare. När man blottat sina djupaste känslor för någon som inte längre vill hjälpa till att läka dina så, vad gör man då? Försöker man läka såren själv med risk för att dom ska bli infekterade av egna sanningar?

   Jag vet att många tycker att mina val just nu är dumma, men jag känner mig halv, det känns som att något och någon saknas konstant. Jag kände mig hel en lång period, men nu känner jag mig halv igen. Jag har tappat sugen på det mesta och är det ingen som föreslår att ses så blir det så att jag stannar hemma för att slippa sätta på mig masken.

Hjärtat som vägrar sluta blöda...

Smärtan i hjärtat just nu är obeskrivlig. Det är som att kniven som sitter fast där vrids om en liten bit för varje dag som går...

När tar denna smärta slut?

Inbördeskrig innombords

   Jag känner mig som Krimhalvön...

   Hjärnan o hjärtat är inte på samma sida just nu, dom krigar motvarandra, första gången dom gjorde det så vann hjärnan, nu pågår rond nr 2.

Resentment

Beyoncé lyckas sätta ord på hur jag kände och känner ibland...

Inte ens John Blund låter mig vara ifred...

   Att vakna halvt förstörd pga en dröm är aldrig kul, att dessutom vakna förstörd när man redan mår dåligt är ännu värre. Jag känner att detta är ett av få ställen där jag verkligen kan ventilera mina känslor, men ibland så kan jag inte ens göra det här pga många anledningar.

   Vissa dagar tänker jag att jag borde vara mer som en kille och bara ligga runt för att få tröst för tillfället, men jag skulle nog må ännu sämre av det. Att bara kasta sig in i något nytt för att tänka på annat skulle nog inte funka för mig i längden, för den dagen den tillfälliga kontakten tar slut så är man tillbaka på ruta ett. Jag måste helt enkelt stänga av alla känslor, för så länge känslorna är avstängda och jag är kall så gör det inte lika ont, men att stänga av känslorna är inte heller bra som Henke sa, för den dagen bägaren rinner över så blir det en tsunami av känslor och man blir begravd i sitt ensamma hål. Det bästa rådet något gett mig förtillfället, fick jag just av Henke, han skrev att jag måste acceptera att det gör ont och tillåta mig själv att må dåligt och låta det ta den tid det tar, inte stressa in i något nytt bara för att slippa tänka på allt.

Orkar inte vara iskall, vill bara känna...

   Ännu en vecka där masken åker på och där jag måste verka oberörd medans hålet mer och mer blir till en fristad. Där jag kan få vara ensam och gråta ut. Inge bra beteende jag vet, men det verkar vara det enda jag kan åstadkomma när jag kommer hem, orkar inte ens laga mat att fylla magen med längre..

  Jag vet att det finns en massa människor där ute som hejar på mig, som verkligen står på min sida, men ingen av dom befinner sig i hålet samtidigt som mig. jag behöver någon som ser till att jag inte slinker ner där så fort jag kommer hem, någon som håller mig sysselsatt när jag kommer hem och som låter mig gråta ut mot ens axel men inte i hålet. En klok vän sa att det är ok att visa känslor, att man får må dåligt så här i början och det är det jag försöker tillåta mig själv att göra, men inte på jobbet, där måste masken på, annars blir det för jobbigt.

  Så snart är det dags att dra sig hemåt och försöka att inte glida ner i hålet igen...

Falling out of love is hard, falling for betrayel is worse...

   Jag har fallit ner i ett mörkt hål igen och denna gången kommer det vara svårare att ta sig upp, att pussla ihop alla söndriga och kantstötta bitar ännu en gång. Att ständigt bli påmind att jag inte dög skär som en kniv, jag vet att jag inte får ta på mig det som hänt, men jag kan inte hjälpa det. Detta är anledningen till att jag inte skrivit här på ett bra tag. Jag har varit tvungen att visa upp en glad och sprallig bild av mig själv för omvärlden för att folk inte ska se hur trasig jag egentligen är inombords, så här har det hållit på ett bra tag nu. När kommer det ta slut, när kommer jag uppriktigt kunna säga att jag mår bra igen?