Ännu en vecka där masken åker på och där jag måste verka oberörd medans hålet mer och mer blir till en fristad. Där jag kan få vara ensam och gråta ut. Inge bra beteende jag vet, men det verkar vara det enda jag kan åstadkomma när jag kommer hem, orkar inte ens laga mat att fylla magen med längre..
Jag vet att det finns en massa människor där ute som hejar på mig, som verkligen står på min sida, men ingen av dom befinner sig i hålet samtidigt som mig. jag behöver någon som ser till att jag inte slinker ner där så fort jag kommer hem, någon som håller mig sysselsatt när jag kommer hem och som låter mig gråta ut mot ens axel men inte i hålet. En klok vän sa att det är ok att visa känslor, att man får må dåligt så här i början och det är det jag försöker tillåta mig själv att göra, men inte på jobbet, där måste masken på, annars blir det för jobbigt.
Så snart är det dags att dra sig hemåt och försöka att inte glida ner i hålet igen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar