Inbördeskrig innombords

   Jag känner mig som Krimhalvön...

   Hjärnan o hjärtat är inte på samma sida just nu, dom krigar motvarandra, första gången dom gjorde det så vann hjärnan, nu pågår rond nr 2.

Resentment

Beyoncé lyckas sätta ord på hur jag kände och känner ibland...

Inte ens John Blund låter mig vara ifred...

   Att vakna halvt förstörd pga en dröm är aldrig kul, att dessutom vakna förstörd när man redan mår dåligt är ännu värre. Jag känner att detta är ett av få ställen där jag verkligen kan ventilera mina känslor, men ibland så kan jag inte ens göra det här pga många anledningar.

   Vissa dagar tänker jag att jag borde vara mer som en kille och bara ligga runt för att få tröst för tillfället, men jag skulle nog må ännu sämre av det. Att bara kasta sig in i något nytt för att tänka på annat skulle nog inte funka för mig i längden, för den dagen den tillfälliga kontakten tar slut så är man tillbaka på ruta ett. Jag måste helt enkelt stänga av alla känslor, för så länge känslorna är avstängda och jag är kall så gör det inte lika ont, men att stänga av känslorna är inte heller bra som Henke sa, för den dagen bägaren rinner över så blir det en tsunami av känslor och man blir begravd i sitt ensamma hål. Det bästa rådet något gett mig förtillfället, fick jag just av Henke, han skrev att jag måste acceptera att det gör ont och tillåta mig själv att må dåligt och låta det ta den tid det tar, inte stressa in i något nytt bara för att slippa tänka på allt.

Orkar inte vara iskall, vill bara känna...

   Ännu en vecka där masken åker på och där jag måste verka oberörd medans hålet mer och mer blir till en fristad. Där jag kan få vara ensam och gråta ut. Inge bra beteende jag vet, men det verkar vara det enda jag kan åstadkomma när jag kommer hem, orkar inte ens laga mat att fylla magen med längre..

  Jag vet att det finns en massa människor där ute som hejar på mig, som verkligen står på min sida, men ingen av dom befinner sig i hålet samtidigt som mig. jag behöver någon som ser till att jag inte slinker ner där så fort jag kommer hem, någon som håller mig sysselsatt när jag kommer hem och som låter mig gråta ut mot ens axel men inte i hålet. En klok vän sa att det är ok att visa känslor, att man får må dåligt så här i början och det är det jag försöker tillåta mig själv att göra, men inte på jobbet, där måste masken på, annars blir det för jobbigt.

  Så snart är det dags att dra sig hemåt och försöka att inte glida ner i hålet igen...

Falling out of love is hard, falling for betrayel is worse...

   Jag har fallit ner i ett mörkt hål igen och denna gången kommer det vara svårare att ta sig upp, att pussla ihop alla söndriga och kantstötta bitar ännu en gång. Att ständigt bli påmind att jag inte dög skär som en kniv, jag vet att jag inte får ta på mig det som hänt, men jag kan inte hjälpa det. Detta är anledningen till att jag inte skrivit här på ett bra tag. Jag har varit tvungen att visa upp en glad och sprallig bild av mig själv för omvärlden för att folk inte ska se hur trasig jag egentligen är inombords, så här har det hållit på ett bra tag nu. När kommer det ta slut, när kommer jag uppriktigt kunna säga att jag mår bra igen?