Att inte ha en pappa...

   Jag har ingen pappa, eller jo jag har en rent kroppsligt och fysiskt, men jag har valt att säga upp kontakten med honom, detta skedde för cirka 3,5 år sedan och det var just då ett väldigt skönt beslut.

   Jag har inte pratat med min pappa under denna period eller jo det har jag visst, mailade honom och sa att min "farfar" hade gått bort och vem han kunde vända sig till, men that's it.
   Han har försökt ta kontakt med mig, men jag har valt att inte svara på det, för att jag vet att om man sträcker ut ett finger till honom så tar han hela handen och så är vi tillbaka på rutan ett, han inser inte vad han gjort för fel osv.
   Anledningen till att jag sa upp kontaken är för att han satte mig i en ganska svår skuldsits och hade jag inte varit tillsammans med A under denna period så hade jag nog hamnat i en personlig konkurs. Han gjorde något som ingen förälder ska utsätta sina barn för, något oförlåtligt. Hela min uppväxt har handlat om pengar, att vi ska spara pengar för att kunna åka iväg över jul o nyår, för att jag ska kunna åka och hälsa på mamma osv. Jag fick inte ens behålla hela mitt studiebidrag. Så fort han haft en chans att få några kronor av mig så har han tagit den. Jag kände då att det var lugnt, det är klart att jag hjälper min pappa om jag har pengar och kan. Så här i efter hand inser jag att detta är fel, ett barn ska inte behöva låna ut pengar till sina föräldrar innan man ens hunnit fylla 18 (jag har inte fått tillbaka en enda krona). Pappa brukade ofta ringa och beklaga sig och be mig sätta in lite pengar på hans konto, självklart gjorde jag detta. Jag visste att så fort det stod pappa på mobildisplayen så skulle den frågan komma, det blev en del av vardagen. Jag har haft föräldrarollen i våran relation och han har varit barnet.

   Han har lämnat mig i sticket så många gånger, jag har lämnat honom i sticket 1 gång och det fick jag minsann veta, jag hade inte råd att bo kvar i hans lägenhet och betala en hyra på 9000 med min lilla media lön, så jag valde att flytta hem till en kompis, han vägrade släppa detta och tyckte att jag hade svikit honom. Idag inser jag att detta var mitt första steg till att bli fri från honom, lättnaden i mina gudföräldrars ansikten när jag berättade att jag hade flyttat därifrån var enorm, lika enorm som sorgsenheten och medlidandet jag såg när jag berättade att jag brutit med pappa.

   Beslutet att bryta upp från pappa är ett av dom bästa besluten jag någonsin tagit. Visst det har varit svårt ibland, svårt att inte ha någon att prata med, som känner mig utan o innan och som alltid no matter what står på min sida, den personen saknar jag, men det var länge sen jag hade en sån fadersgestalt i mitt liv. Detta har gjort att jag slutit mig i mitt skal och har svårt att lita på folk, men eftersom jag är som en öppen bok så kan folk i min närhet ofta se på mig när något är fel eller om jag är ledsen, vilket inte alltid vart bra. Jag är inte van att visa mig sårbar eftersom jag under hela min uppväxt hålt tankar och känslor inom mig, när bägaren rinner över så rinner den över med råge. Det är inte bra jag vet, men har man vuxit upp utan någon att prata ut med  så blir man så inåtvänd, man vågar inte dela med sig av sina känslor med någon, man vill inte visa sig svag, man vill framför allt inte vara någons börda.

I guess I'm pretty fucked up...

Hur läker man sår som aldrig ens börjat läka?

   Sår som inte har läkt går inte att riva upp, man gör dom bara djupare. Det är där minnena sätter sig, både bra och dåliga. Min kropp, hjärna och framför allt hjärtat är fulla av sår och ärr som ännu inte läkt. Jag jobbar hårt för att dom ska läka, men just nu när jag öppnat upp mig totalt så är det ännu svårare. När man blottat sina djupaste känslor för någon som inte längre vill hjälpa till att läka dina så, vad gör man då? Försöker man läka såren själv med risk för att dom ska bli infekterade av egna sanningar?

   Jag vet att många tycker att mina val just nu är dumma, men jag känner mig halv, det känns som att något och någon saknas konstant. Jag kände mig hel en lång period, men nu känner jag mig halv igen. Jag har tappat sugen på det mesta och är det ingen som föreslår att ses så blir det så att jag stannar hemma för att slippa sätta på mig masken.

Hjärtat som vägrar sluta blöda...

Smärtan i hjärtat just nu är obeskrivlig. Det är som att kniven som sitter fast där vrids om en liten bit för varje dag som går...

När tar denna smärta slut?