Mitt huvud säger en sak, medans mitt hjärta säger en annan. Rent logiskt ska man alltid lyssna på sitt hjärta och inte på det huvudet försöker intala en (även om huvudet enbart gör det för att skydda en).
Sist så lyssnade jag varken på hjärtat eller huvudet, utan på fylledjävulen som satt på min vänstra axel. Vilket jag har fått lida för, det känns fortfarande i hjärtat när jag tänker tillbaka på det som hände.
Men det kanske löser sig, jag hoppas verkligen innerligt att det gör det. Allt har nästan lyckats bli normalt igen, men huvudet försöker fortfarande få hjärtat att inte hoppas allt för mycket på ett någorlunda lyckligt slut. För att skydda hjärtat försöker huvudet intala båda parterna om att det som just nu känns bra bara är en falsk säkerhet, att den ljuvliga relationen som sakta men säkert håller på att byggas upp kommer rasera och krossa hjärtat, igen.
Men i slutet är det ändå alltid hjärtat man lyssnar på...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar