Att inte ha en pappa...

   Jag har ingen pappa, eller jo jag har en rent kroppsligt och fysiskt, men jag har valt att säga upp kontakten med honom, detta skedde för cirka 3,5 år sedan och det var just då ett väldigt skönt beslut.

   Jag har inte pratat med min pappa under denna period eller jo det har jag visst, mailade honom och sa att min "farfar" hade gått bort och vem han kunde vända sig till, men that's it.
   Han har försökt ta kontakt med mig, men jag har valt att inte svara på det, för att jag vet att om man sträcker ut ett finger till honom så tar han hela handen och så är vi tillbaka på rutan ett, han inser inte vad han gjort för fel osv.
   Anledningen till att jag sa upp kontaken är för att han satte mig i en ganska svår skuldsits och hade jag inte varit tillsammans med A under denna period så hade jag nog hamnat i en personlig konkurs. Han gjorde något som ingen förälder ska utsätta sina barn för, något oförlåtligt. Hela min uppväxt har handlat om pengar, att vi ska spara pengar för att kunna åka iväg över jul o nyår, för att jag ska kunna åka och hälsa på mamma osv. Jag fick inte ens behålla hela mitt studiebidrag. Så fort han haft en chans att få några kronor av mig så har han tagit den. Jag kände då att det var lugnt, det är klart att jag hjälper min pappa om jag har pengar och kan. Så här i efter hand inser jag att detta är fel, ett barn ska inte behöva låna ut pengar till sina föräldrar innan man ens hunnit fylla 18 (jag har inte fått tillbaka en enda krona). Pappa brukade ofta ringa och beklaga sig och be mig sätta in lite pengar på hans konto, självklart gjorde jag detta. Jag visste att så fort det stod pappa på mobildisplayen så skulle den frågan komma, det blev en del av vardagen. Jag har haft föräldrarollen i våran relation och han har varit barnet.

   Han har lämnat mig i sticket så många gånger, jag har lämnat honom i sticket 1 gång och det fick jag minsann veta, jag hade inte råd att bo kvar i hans lägenhet och betala en hyra på 9000 med min lilla media lön, så jag valde att flytta hem till en kompis, han vägrade släppa detta och tyckte att jag hade svikit honom. Idag inser jag att detta var mitt första steg till att bli fri från honom, lättnaden i mina gudföräldrars ansikten när jag berättade att jag hade flyttat därifrån var enorm, lika enorm som sorgsenheten och medlidandet jag såg när jag berättade att jag brutit med pappa.

   Beslutet att bryta upp från pappa är ett av dom bästa besluten jag någonsin tagit. Visst det har varit svårt ibland, svårt att inte ha någon att prata med, som känner mig utan o innan och som alltid no matter what står på min sida, den personen saknar jag, men det var länge sen jag hade en sån fadersgestalt i mitt liv. Detta har gjort att jag slutit mig i mitt skal och har svårt att lita på folk, men eftersom jag är som en öppen bok så kan folk i min närhet ofta se på mig när något är fel eller om jag är ledsen, vilket inte alltid vart bra. Jag är inte van att visa mig sårbar eftersom jag under hela min uppväxt hålt tankar och känslor inom mig, när bägaren rinner över så rinner den över med råge. Det är inte bra jag vet, men har man vuxit upp utan någon att prata ut med  så blir man så inåtvänd, man vågar inte dela med sig av sina känslor med någon, man vill inte visa sig svag, man vill framför allt inte vara någons börda.

I guess I'm pretty fucked up...

Hur läker man sår som aldrig ens börjat läka?

   Sår som inte har läkt går inte att riva upp, man gör dom bara djupare. Det är där minnena sätter sig, både bra och dåliga. Min kropp, hjärna och framför allt hjärtat är fulla av sår och ärr som ännu inte läkt. Jag jobbar hårt för att dom ska läka, men just nu när jag öppnat upp mig totalt så är det ännu svårare. När man blottat sina djupaste känslor för någon som inte längre vill hjälpa till att läka dina så, vad gör man då? Försöker man läka såren själv med risk för att dom ska bli infekterade av egna sanningar?

   Jag vet att många tycker att mina val just nu är dumma, men jag känner mig halv, det känns som att något och någon saknas konstant. Jag kände mig hel en lång period, men nu känner jag mig halv igen. Jag har tappat sugen på det mesta och är det ingen som föreslår att ses så blir det så att jag stannar hemma för att slippa sätta på mig masken.

Hjärtat som vägrar sluta blöda...

Smärtan i hjärtat just nu är obeskrivlig. Det är som att kniven som sitter fast där vrids om en liten bit för varje dag som går...

När tar denna smärta slut?

Inbördeskrig innombords

   Jag känner mig som Krimhalvön...

   Hjärnan o hjärtat är inte på samma sida just nu, dom krigar motvarandra, första gången dom gjorde det så vann hjärnan, nu pågår rond nr 2.

Resentment

Beyoncé lyckas sätta ord på hur jag kände och känner ibland...

Inte ens John Blund låter mig vara ifred...

   Att vakna halvt förstörd pga en dröm är aldrig kul, att dessutom vakna förstörd när man redan mår dåligt är ännu värre. Jag känner att detta är ett av få ställen där jag verkligen kan ventilera mina känslor, men ibland så kan jag inte ens göra det här pga många anledningar.

   Vissa dagar tänker jag att jag borde vara mer som en kille och bara ligga runt för att få tröst för tillfället, men jag skulle nog må ännu sämre av det. Att bara kasta sig in i något nytt för att tänka på annat skulle nog inte funka för mig i längden, för den dagen den tillfälliga kontakten tar slut så är man tillbaka på ruta ett. Jag måste helt enkelt stänga av alla känslor, för så länge känslorna är avstängda och jag är kall så gör det inte lika ont, men att stänga av känslorna är inte heller bra som Henke sa, för den dagen bägaren rinner över så blir det en tsunami av känslor och man blir begravd i sitt ensamma hål. Det bästa rådet något gett mig förtillfället, fick jag just av Henke, han skrev att jag måste acceptera att det gör ont och tillåta mig själv att må dåligt och låta det ta den tid det tar, inte stressa in i något nytt bara för att slippa tänka på allt.

Orkar inte vara iskall, vill bara känna...

   Ännu en vecka där masken åker på och där jag måste verka oberörd medans hålet mer och mer blir till en fristad. Där jag kan få vara ensam och gråta ut. Inge bra beteende jag vet, men det verkar vara det enda jag kan åstadkomma när jag kommer hem, orkar inte ens laga mat att fylla magen med längre..

  Jag vet att det finns en massa människor där ute som hejar på mig, som verkligen står på min sida, men ingen av dom befinner sig i hålet samtidigt som mig. jag behöver någon som ser till att jag inte slinker ner där så fort jag kommer hem, någon som håller mig sysselsatt när jag kommer hem och som låter mig gråta ut mot ens axel men inte i hålet. En klok vän sa att det är ok att visa känslor, att man får må dåligt så här i början och det är det jag försöker tillåta mig själv att göra, men inte på jobbet, där måste masken på, annars blir det för jobbigt.

  Så snart är det dags att dra sig hemåt och försöka att inte glida ner i hålet igen...

Falling out of love is hard, falling for betrayel is worse...

   Jag har fallit ner i ett mörkt hål igen och denna gången kommer det vara svårare att ta sig upp, att pussla ihop alla söndriga och kantstötta bitar ännu en gång. Att ständigt bli påmind att jag inte dög skär som en kniv, jag vet att jag inte får ta på mig det som hänt, men jag kan inte hjälpa det. Detta är anledningen till att jag inte skrivit här på ett bra tag. Jag har varit tvungen att visa upp en glad och sprallig bild av mig själv för omvärlden för att folk inte ska se hur trasig jag egentligen är inombords, så här har det hållit på ett bra tag nu. När kommer det ta slut, när kommer jag uppriktigt kunna säga att jag mår bra igen?

Wrecking ball

I never hit so hard in love...

Ljuspunkten på en grå måndagsmorgon

Detta är så fint, Önskar att den dagen någon bestämmer sig för att fria till mig att det blir nåt i denna stilen.