Zombien...

   Jag är så trött, så trött. Känns som att jag går runt i en mental dimma just nu, ganska passande att det även är dimma ute imorse.

Äntligen fredag

   Om exakt 44  min tar jag helg, vilket känns skönt. Om jag ska vara ärlig så har jag typ inga planer alls förutom fotboll på söndag, är det fint vänder så ska jag nog försöka promenera runt lite i stan o bara njuta och vara. Kommer dessutom hänga med Leo hela helgen eftersom Anna åkt till Köpenhamn, Leo är förövrigt henens katt, ingen dude.

   Annars så trivs jag väldigt bra i Bandhagen, även om jag känner mig så sjukt ograciös när jag ska klättra upp i sängen på kvällarna...

I know I'm not the only one...

   Någon som lyckas sätta text och toner till hur mitt år är och varit är det Sam Smith. Jag känner verkligen igen mig i alla hans texter, dom ger mig tröst och värme. Han lyckas förmedla nästan alla känslor jag känt och fortfarande känner under detta året, vilket är lite sjukt.

"I have loved you for many years
Maybe I am just not enough
You've made me realize my deepest fear
By lying and tearing us up"

Konsten att...

...dra sig ur i sista stund.

   Min ide om lugg gick inte hem hos min frisör. Hon är inte lika äventyrlig som min gamla frisör var, men hon är otroligt uppriktig och säger ifrån om jag kommer med en ide som hon inte tror på, vilket jag är väldigt tacksam för. Så nu springer jag runt i min vanliga frisyr, dvs långt, långt lååångt med snedlugg.

   Annars har det inte hänt så mycket, förutom att jag åter igen flyttat. Men nu tar det ett tag innan jag måste flytta på mig nästa gång, vilket känns skönt. Har t.o.m packat upp saker ur kartongerna och boat in mig lite.

   Känner att jag måste bli bättre på att uppdatera här igen. Ganska skönt att ha en plattform att skriva av sig på, kan ju inte sitta och prata med mig själv hela tiden.

Kanske dags...

...för lugg.

   Det har åter igen blivit dags att trimma barret och som vanligt vet jag inte vad jag ska hitta på för skoj. Har varit sugen på lugg ett tag nu, så det kanske får bli så. Kanske en lugg som man kan variera genom att bara dra åt sidan dom dagarna jag inte orkar fixa till den, läs dagarna det är extra svårt att kliva upp ur sängen. För den som vill ta en liten tripp längs memory lane så hade jag lugg för ganska många år sen o trivdes ganska bra, tills jag tröttnade vill säga. Så om ni ser någon ruffsig frisyr som liknar dessa på stan i framtiden så kanske det är jag!

Bild1, Bild2, Bild3

Livet i en kappsäck...

   Jag har återigen flyttat. Nu bor jag för tillfället hos Anna. Här kommer jag stanna tills september innan det bär av till Bandhagen. Efter att ha burit och packat ihop mitt lilla liv i ex antal kartonger så känner jag just nu att jag aldrig mer vill flytta, inte just nu iaf.

   Annars är livet ganska bra, har egentligen inte så mycket att skriva om förutom att jag äntligen sakta men säkert börjar trivas med mig själv igen och mår bra i att bara vara jag. Jag tar livet en dag i taget och njuter till fullo av allt jag får uppleva, alla nya vänskaper och det dagen ger mig.








   So I've moved again. Right now I live with my friend and her cat, which is kinda fun to be honest.

  I don't have anything new to write about, just wanted to let you know that I'm still alive and kicking. I'm starting to feel better as well. I'm slowly starting to enjoy life again and all the new friendship that this summer has brought me.

Den lilla korta är tillbaka!

   Kanske dags att börja uppdatera här igen, var ju ett tag sen sist av ganska förståliga skäl. Tyvärr så har det ju inte hänt så mycket sen sist, så inga direkta nyheter eller pressmedelanden att dela med mig av. Vet egentligen inte vad jag ska skriva om, så hit me med förslag!

Att inte ha en pappa...

   Jag har ingen pappa, eller jo jag har en rent kroppsligt och fysiskt, men jag har valt att säga upp kontakten med honom, detta skedde för cirka 3,5 år sedan och det var just då ett väldigt skönt beslut.

   Jag har inte pratat med min pappa under denna period eller jo det har jag visst, mailade honom och sa att min "farfar" hade gått bort och vem han kunde vända sig till, men that's it.
   Han har försökt ta kontakt med mig, men jag har valt att inte svara på det, för att jag vet att om man sträcker ut ett finger till honom så tar han hela handen och så är vi tillbaka på rutan ett, han inser inte vad han gjort för fel osv.
   Anledningen till att jag sa upp kontaken är för att han satte mig i en ganska svår skuldsits och hade jag inte varit tillsammans med A under denna period så hade jag nog hamnat i en personlig konkurs. Han gjorde något som ingen förälder ska utsätta sina barn för, något oförlåtligt. Hela min uppväxt har handlat om pengar, att vi ska spara pengar för att kunna åka iväg över jul o nyår, för att jag ska kunna åka och hälsa på mamma osv. Jag fick inte ens behålla hela mitt studiebidrag. Så fort han haft en chans att få några kronor av mig så har han tagit den. Jag kände då att det var lugnt, det är klart att jag hjälper min pappa om jag har pengar och kan. Så här i efter hand inser jag att detta är fel, ett barn ska inte behöva låna ut pengar till sina föräldrar innan man ens hunnit fylla 18 (jag har inte fått tillbaka en enda krona). Pappa brukade ofta ringa och beklaga sig och be mig sätta in lite pengar på hans konto, självklart gjorde jag detta. Jag visste att så fort det stod pappa på mobildisplayen så skulle den frågan komma, det blev en del av vardagen. Jag har haft föräldrarollen i våran relation och han har varit barnet.

   Han har lämnat mig i sticket så många gånger, jag har lämnat honom i sticket 1 gång och det fick jag minsann veta, jag hade inte råd att bo kvar i hans lägenhet och betala en hyra på 9000 med min lilla media lön, så jag valde att flytta hem till en kompis, han vägrade släppa detta och tyckte att jag hade svikit honom. Idag inser jag att detta var mitt första steg till att bli fri från honom, lättnaden i mina gudföräldrars ansikten när jag berättade att jag hade flyttat därifrån var enorm, lika enorm som sorgsenheten och medlidandet jag såg när jag berättade att jag brutit med pappa.

   Beslutet att bryta upp från pappa är ett av dom bästa besluten jag någonsin tagit. Visst det har varit svårt ibland, svårt att inte ha någon att prata med, som känner mig utan o innan och som alltid no matter what står på min sida, den personen saknar jag, men det var länge sen jag hade en sån fadersgestalt i mitt liv. Detta har gjort att jag slutit mig i mitt skal och har svårt att lita på folk, men eftersom jag är som en öppen bok så kan folk i min närhet ofta se på mig när något är fel eller om jag är ledsen, vilket inte alltid vart bra. Jag är inte van att visa mig sårbar eftersom jag under hela min uppväxt hålt tankar och känslor inom mig, när bägaren rinner över så rinner den över med råge. Det är inte bra jag vet, men har man vuxit upp utan någon att prata ut med  så blir man så inåtvänd, man vågar inte dela med sig av sina känslor med någon, man vill inte visa sig svag, man vill framför allt inte vara någons börda.

I guess I'm pretty fucked up...

Hur läker man sår som aldrig ens börjat läka?

   Sår som inte har läkt går inte att riva upp, man gör dom bara djupare. Det är där minnena sätter sig, både bra och dåliga. Min kropp, hjärna och framför allt hjärtat är fulla av sår och ärr som ännu inte läkt. Jag jobbar hårt för att dom ska läka, men just nu när jag öppnat upp mig totalt så är det ännu svårare. När man blottat sina djupaste känslor för någon som inte längre vill hjälpa till att läka dina så, vad gör man då? Försöker man läka såren själv med risk för att dom ska bli infekterade av egna sanningar?

   Jag vet att många tycker att mina val just nu är dumma, men jag känner mig halv, det känns som att något och någon saknas konstant. Jag kände mig hel en lång period, men nu känner jag mig halv igen. Jag har tappat sugen på det mesta och är det ingen som föreslår att ses så blir det så att jag stannar hemma för att slippa sätta på mig masken.

Hjärtat som vägrar sluta blöda...

Smärtan i hjärtat just nu är obeskrivlig. Det är som att kniven som sitter fast där vrids om en liten bit för varje dag som går...

När tar denna smärta slut?