Men om du vill, får du stanna kvar, för jag har fått nog av ensamheten...

   Linnea Henriksson sätter ord på hur jobbigt det kan vara att vara ensam, lite så känner jag för jämnan men extra mycket nu när julen nalkas. Den högtid man ska umgås med vänner och familj. Men det är extra svårt när ens familjesituation, eller i alla fall min familjesituation ser ut som den gör och pga det så har jag väldigt lätt för att dra mig undan och krypa tillbaka in i mitt skal bakom betongmuren jag sakta bygger upp igen.   Denna julen kommer nog vara extra jobbig med tanke på alla förändringar som hänt under året. Om jag ska vara ärlig så trodde jag inte att detta året skulle bli så här när jag firade in den på en strand långt borta från alla bekymmer, men även där vaggade livet in mig i en falsk trygghet.

   Jag har full förståelse för om dom få som läser mina inlägg här kommer sluta nu med tanke på alla deppiga inlägg, men om man vill veta hur jag mår på riktigt så är det bara att läsa här, för det är inte ofta jag erkänner hur jag mår på riktigt om ni frågar mig, jag skäms nog för att erkänna det, för jag har alltid varit mån om att fråga och se till att alla i min närhet mår bra, men oftast inte brytt mig ett dugg om hur jag själv mår, jag vet att det inte är ett bra beteende, men det är väldigt svårt att sluta med något man håll på med i hela sitt liv. Så stämningen här kommer nog inte vara så munter...

Lova mig inget du lovat förut...

   Har hittat ytterligare en låt som grabbade tag om mig och ruskade om mig rejält. En sån där låt som gjorde att det skar till i hjärtat och som får en att tro att den är skriven bara för mig.

Ödets ironi

Ännu en kväll där jag inser vilket hårt spratt livet spelar mig just nu...